Om Karate.
Ursprung i Kina. Utveckling på Okinawa. Karate idag.
Karate – den tomma handens väg
Karate är en motions- och tävlingssport. Attacker och försvar utförs med maximal styrka och snabbhet, där fullständig självkontroll eftersträvas. De flesta internationella karatestilarna utövas i Sverige.
Karate har sina rötter i 300-talets Indien och spreds till Kina. På 1300-talet hade kamparten nått den japanska ön Okinawa där den utvecklades. I träningen ingår olika slag, blockeringar, svep, sparkar och kast som utförs mot en eller flera motståndare.
Ett träningspass har normalt tre olika moment: uppvärmningsgymnastik och uppmjukningsövningar, teknikträning och slutligen styrke- och konditionsträning. Vissa ser karate som en konst, andra enbart som motion och självförsvar.
Tävlingsverksamheten inom karate är stor, från barn- och ungdomstävlingar till högsta internationella elit för både damer och herrar. Man kan tävla i kata (form) och i kumite (kamp).
Karatens ursprung i Kina
Bodhidharma anses vara upphovsmannen till zenbuddismen, som ju alltid varit grunden till karaten. Legenden berättar att den indiske buddhistmunken vid namn Bodhidharma på 500–talet vandrade från Indien till Kina för att där befästa den buddhistiska religionen. Så småningom kom Bodhidharma till kloster vid namn Shaolin-szu. Detta namn är stark förknippat med karatens ursprung. Bodhidharma började i Shaolinklostret att undervisa munkarna i buddhismen och zen- buddhismen.
Budhidharmas övningar finns beskrivna i två skrifter som antas härstamma direkt från Bodhidharma. Den ena heter Hsi Sui Chin, den andra kallas I- ching- ching. Den sistnämnda är dock översatta ett flertal gånger och det är tveksamt om man kan lita på äkthet.
Trots den förenklingen av de läror Bodhidharma erbjöd munkarna, tröttnade många utav dem på de stränga övningarna, en del somnade till och under meditationen. Bodhidharma yttrade därför dessa ord till dem: ”Anden och kroppen måste vara oskiljaktigt förenade. Ni är nu så upptagna med era kropparnas behov, att ni tycks vara oförmögna att fatta betydelsen av föreningen mellan sinne och kropp. Jag skall därför ge er en ny övning. Ägna er åt den och ni skall så småningom uppnå insikt om er innersta natur och ert verkliga jag.”
Han lärde därefter ut ”de arton övningarna”, som bestod utav egendomliga armrörelser som utfördes med muskel och andningskontroll. Det visade sig att övningarna efter årtals upprepningar ledde till en otrolig förmåga att kontrollera den fysiska kroppen.
Ur dessa övningar utvecklades så småningom en kampkonst som munkarna ibland var tvungna att använda för att försvara sig vid överfall från kringvandrande rövare. Det är intressant att notera att den traditionella karaten med sina kataövningar syftar till att just förena kropp och sinne för att nå självkännedom och inre frid.
Med tiden sammanfattades Bodhidharma övningarna i fem olika rörelsescheman, som kom att kallas draken, tiger, ormen, leoparden och tranan. Dessa fem övningar lär vara ursprunget till det vi idag kallar för Kata.
Bilden; tekniker ur den urgamla manualen Bubishi som spreds från Kina till Okinawa.
Karatens utveckling på Okinawa
Enligt det japanska uppslagsverket ”Sekai Dai-Hyakka-Jiten” anses karateliknande konstart av typ Kung-fu ha tillkommit till Okinawa redan under Tang – dynastin (618 – 906). År 1372 allierade sig Okinawas kung med Ming- kejsaren av Kina, vilket öppnade gränserna mellan de båda länderna. En grupp jordbrukare flyttade från Kina till Okinawa. Enligt muntlig tradition överbringade dessa utvandrande kineser sin gamla kampkonst Chuan-fa, eller Kung-fu, till Okinawa.
Det är möjligt att det på Okinawa redan fanns en egen kampkonst som kallades för Tode. Antagligen blev det alltså så, att de båda kampkonsterna förenades och kombinerade varandra till en ny kampform. Kama
Senare under historien har dessutom många Kinesiska sändebud kommit att överföra nya kator till Okinawa direkt från Kina, så det kinesiska inflytandet är uppenbart. Under vissa perioder har kampkonsten varit förbjudna av det Japanska styret, vilket lett till att utövandet har skett i all hemlighet och man har använt vardagsföremål som vapen, t ex bo- staven, tonfa, kama och sai.
Sai var t ex ett fiskeredskap, men är alltså också ett svårbemästrat vapen som används inom bl.a. karaten. I och med att träningen under vissa perioder pågick i all hemlighet, har man ingen vetskap om karatemästarna som levde för några hundra år sedan.
På bilden Shitoryus grundare Kenwa Mabuni.